skräck

Vaknar av att en svartklädd person befinner sej i min lägenhet. Drabbas självklart av plötslig, ytterst befogad panik. Springer upp och tänder lampan i taket. Lampan tänds, men jag är fortfarande omringad av mörkret. Förvirrad söker jag upp lysknapparna som går till lamporna i köket, tänder dessa men med samma bistra resultat. Tankarna snurrar i huvudet. Har jag blivit tokig? Blind? Lever jag?


Den svartklädde befinner sej i hallen. Inser att min sista stund förmodligen är kommen. Försöker desperat hitta min mobil. Kommer trots paniken ihåg att den sitter i laddaren, men förtvivlad finner jag laddaren tom.


Eftersom den svartklädde har nu förflyttat sej till köket, ser jag min chans. Jag låser in mej på toaletten, där lampan inte heller tycks göra sitt jobb. Vänder mej om och ser skräckslaget hur den svartklädde nu står precis bakom mej.


I ett sista desperat försök att rädda mej själv undan det hemska öde som väntar, beslutar jag att försöka ta mej ut ur lägenheten. Är tillräckligt rationell för att förstå att jag borde klä på mej någonting, men i tumultet hittar jag endast en vit pläd att svepa in mej i. Försöker sedan öppna dörren för att ta mej ut i trapphuset. Kommer inte ut. Dörren är blockerad. Förstår nu att jag är bortom all räddning.


Vaknar upp. Varenda lampa i hela lägenheten är tänd. Den vita pläden ligger på golvet i hallen och jag har en puls som skulle spräcka vilken mätare som helst. Hittar mobilen på golvet bakom soffan.


I ett tyst löfte till mej själv lovar jag att aldrig mer blanda mollipect och lepheton desentol. Att aldrig knarka. Någonsin. I hela mitt liv.