våga vägra vårdcentralen

Sa en vis man en gång. Han hette för övrigt Håkan, och även om man inte kan tro det så lever han fortfarande. I allra högsta grad.

Allt jag behövde var tydligen lite linser. Och då snackar vi sådana som man äter.

tack för en trevlig "helg"

Somliga väljer att lämna skeppet. Jag blir alltså ensam kvar, fast det ska nog gå bra det också.

Hejdå Linnéa! Tärnafjällen kommer att kännas så sjukt små vill jag lova. Ingen tårta där inte.

Jag har för övrigt köpt nya skidsockar, efter att mina älskade gamla Salomon gjort sitt. Nu är jag superfancy och kör på Falke i stället. Känns fantastiskt bra att betala för ett litet märke.

1000apor

Jag vet att min mamma tycker att bara onda människor skrattar åt andra människor, att IDOL är förnedrings-TV, och att 1000apor är höjden av mobbning. Men jag måste ändå tacka Alex Schulman för brilljanta inslag i bloggen. Förlåt mamma.

Alex svarar på frågor ställda till Blondinbella.

Har du något bra tips om hur man får bort sötsuget?- Ät något sött. Typ godis eller choklad.

Jag dör.

språket, språket

Att sätta upp en markis är tydligen inte det lättaste. Detta trots att man har till yrke att sätta upp just markiser. Två italienare jobbade i två timmar, innan de valde att knacka på dörren och säga att det fanns ett problem och att de återkommer om några timmar. Trots den undermåliga franskan med grov italiensk brytning lyckades jag till min stora förvåning förstå detta.

Efter några timmar, som visade sej vara ganska många timmar, kom de två byggarna tillbaka. De började nu borra diverse hål runt om i fasaden. Jag kände paniken, eftersom husfolket valde att befinna sej i Chamonix. Kände att något måste göras. Samlade mod till mej och gick och frågade, på bästa franska, vad som stod på. Jag tror att han sa lika många; "eeh.. hur säger man?" som jag sa; "eeh.. va? kan du upprepa det där?". Jag är grymt besviken på min fransklärare, då ord som bjälke och isolering ännu inte finns att hitta i mitt vokabulär.

Hur som helst. Det blev ingen markis. Kanske var lika bra det. Många hål i fasaden fick vi dock.

våren är här

Kommer man från norra delen av det långa landet Sverige är det snudd på religion att uppskatta solen. Att jag hoppar högt varje morgon när jag öppnar fönsterluckorna och ser att det inte är ett moln på himlen, visar Schweizarna ingen förståelse för. Det börjar spridas rykten om att jag är tokig, vilket kanske till största delen beror på min lilla utflykt med pulkan igår, men i alla fall.

Dagen innan säsongsavslutningen är det tradition att åka skidor i en ränna med vatten. Det är bara de galnaste som ställer upp på detta, då det krävs ordentlig fart för att inte sjunka. Sjunker man blir det pekulärt, eftersom hela byn står och tittar på. Eftersom jag nu blivit utsedd till Veysonnaz nygalnaste människa, är jag tydligen snudd på tvungen att ställa upp. Jag ska göra mitt bästa för att återställa lugnet och återta min plats som rädd svensk. Om jag inte lyckas kommer jag bli blöt och utskrattad. Jag uppskattar inte att vara blöt och utskrattad.

alltså... hon är från sverige

Eftersom jag, efter noggrant övervägande, lämnat pjäxorna hemma, stod jag plötsligt inför ett problem. Uppgiften var att ta sej nedför halva skidbacken till ett litet hus, ett så kallat mayen, för att där avnjuta raclette i trevligt sällskap. Att börja promenera nedför pisten kändes aldrig som ett alternativ, då den är över en kilometer lång och i nuläget hyfsat isig. I stället kom jag på den briljanta idén att åka pulka ner. Varför inte? tänkte jag. Du gör det inte! tänkte Helen. Varför får jag inte? tänkte Roger.

Hursomhelst. Efter starka påtryckningar från Helen blev jag iklädd ett ryggskydd, och sedan bar det av. Farten jag lyckades komma upp i var mycket imponerande. Faktiskt imponerande så till den milda grad att det var omöjligt att få stopp på ekipaget. Det slutade i ett moln av snö, och pulkan fick sej en egen liten utflykt. Det tog en kvart och en Roger innan jag fick den tillbaka i min ägo.

Sammanfattningsvis. Jag överlevde, racletten var god, och förklaringen till alla de som undrade vad i hela fridans dagar jag höll på med blev; eeh... alltså... hon är från Sverige.

tametusan

De gick och vann! Jag ser fram emot statyn av Nicklas Dahlberg på torget.

ajaj

När man ska åka tårtan är det helt klart en fördel att andas lugnt. Att däremot åka under tidspress är inte att rekommendera. Petite cabine avance, not so much. Att de övre makterna alltid ska vara emot en när man har tidsbrist.

Dessutom valde ju vissa att ha blivit otroligt bra skidåkare, vilket gjorde att jag var tvungen att anstränga mej ordentligt. Resultat - Aaooutch, mina ben!

jag lever, i allra högsta grad

Nu händer det igen. Tiden springer ifrån mej. Vars tar dagarna vägen? Jag känner paniken inför att bli äldre, för det sägs ju att tiden går fortare och fortare med åren.

Hur som helst. Denna tidsrusning gör att jag omedvetet försummat bloggen och ni där hemma som förväntat er ett mail eller kanske till och med ett telefonsamtal. För detta ber jag så hemskt mycket om ursäkt, och jag ska genast försöka bättra mej. Men jag lever, så oroa er inte.

För övrigt vann operakvinnan melodifestivalen, vilket innebar total chock för alla förutom spelbolagen. Jag har aldrig varit så oengagerad i melodifestivalen förut. Tror att man tappar känslan lite när man är i utlandet. Såg finalen i dag på förmiddagen, men blondinbella hade lyckats skvallra om resultatet, så det var inte överspännande direkt. Men La Voix är säkert tillräckligt konstigt för att slå i Eurovision. Kanske.

tack

Somliga skriver brev, skickar nyponsoppa, tappar snören och gråter glädjetårar. Andra vill att somliga ska veta att de är uppskattade.

det bådar inte gott

Jag hör ett oroväckande klickande när jag sväljer. Om jag blir förkyld igen, så kommer jag ta mina samlade besparingar och snabbast möjligt bege mej till Alligro för att inhandla ett nytt immunförsvar.

känn ingen sorg

Jag kom just på att det snart bara är två månader tills jag måste lämna Jill för att bege mej till Nordirland, och därefter Svedala. Paniken sprider sej. Det kommer rakt inte att fungera!

jobb, någon?

I dessa lågkonjunkturens tider, ska jag nu ställa en fråga som säkert kan glädja någon.

Är du arbetslös och känner att du vill ha ett jobb från och med juni?

Överta min plats i alperna, och möt den schweiziska kulturen med en twist av northern irish accent. Ta hand om tre små barn som kan allt förutom att äta, och lev livets glada dagar i Veysonnaz. Det enda du har att förlora är din engelska dialekt, eftersom den på ett mirakulöst sätt kommer bli ack så mycket mer irländsk än du någonsin kunnat tro.

Själv ska jag hem och slita i skogen, vartefter mitt slitande kommer att utföras på annan ort, troligtvis Linköping. Vilse i Ryd och faddrar och nolle-p. Det är inte ens min disk, osv. Jag längtar redan!

nutida sjukdomshistoria

Hur vet man när ett barn är för sjukt?

Stackars Edmund har fått dunderförkylningen Orvar, och han är verkligen helt utslagen. Det rinner gröna vätskor med intressant konsistens ur alla kroppsöppningar. Det som gjorde mej mest orolig var den gröna slem som valde att pretty much spruta ur den stackars ungens ögon.

Idag funderade jag seriöst på att ringa 112 när han, som knappt kan säga sitt namn, valde att utbrista; Me too hick!

Sedan kom jag på att jag inte visste vad Schweiz motsvarighet till 112 hade för nummer, så det blev ju som tur var rent inget av. Tacka gudarna för det.

hej alla glada!

Som säkert hatar mej nu, eftersom min uppdatering under den senaste tiden lämnat mycket övrigt att önska.

De goda nyheterna är;

1. Mamma har varit här, och det var sjukt trevligt.

2. Vi hade the best time hos Anita och Lennart.

3. Vädret var inte överjävligt... Hela tiden.

4. Som en direkt konsekvens av vädret (se punkt 3.) är mammas knän lyckliga som räkor och håller henne fortfarande rättuppstående.

De dåliga nyheterna är;

1. Jag är förkyld till tänderna. Det nyvunna immunförsvaret visade sej vara inbillat. Vilken besvikelse.

2. Det är snöstorm. Norrland har tydligen lyckats dra nitlotten i sportlovsveckolotteriet, när det kommer till vädret i Valais. Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall. Pessimistkonsulten, ftw.