När man inte kan sova har tankarna en tendens att dra iväg i konstiga riktningar. Häromkvällen valde mina tankar att förflytta sej till Astrid Lindgrens underbara värld.
Tror att de flesta har svårt att ägna mer än en tanke åt filmatiseringarna av Astrids böcker, utan att någonstans på vägen stöta på Allan Edwall. Det är nästan så att man undrar om de alltid skrevs en roll speciellt till honom, gärna någon som dör eller på annat sätt bringar lite tragik och djup till berättelsen.
Mattias blev inte allt för långlivad i Nagijala, Skalle-Per dog en stillsam död i Mattisborgen, Farbror Nilsson bringade kanske inte jättemycket lycka till sin omvärld, Emils pappa var den sprudlande glädjen personifierad och luffaren Oskar var ju, säga vad man vill, trots allt luffare.
Innan jag kom så långt i tanken, snurrade min tankeverksamhet länge kring varför Pippis apa i princip har samma namn som Madickens granne. Brist på fantasi, fru Lindgren?
När jag nu hade snyltat in mej ordentligt i Allan Edwall och Astrids uppenbara brist på fantasi, kunde jag bara inte undgå att höra de ord som klingat i mej sedan min barndoms dagar. Det var dock först nu jag lagt ihop ett och ett och hittat ett samband.
"Mitt hjärtas tröst och lilja"
Farbror Nilsson om sin hustru Fru Nilsson
"Mitt hjärtas fröjd och glädje"
Skalle-Per om Ronja
Det hela blir inte heller sämre av att det som sagt är samma skådespelare som yttrar båda dessa fraser. Inte konstigt att kvinnan inte fått nåt nobelpris, det finns ju banne mej ingen variation i hennes berättelser!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar