tillräckligt bra

Under påsklovet har jag läst skönlitteratur för första gången på länge. Skön är dock en sanning med modifikation, men litteratur kan jag i alla fall sträcka mej till att bekräfta.

Good enough är en bok om perfektionism, självkänsla och att hålla sej på rätt sida om den ack så fina gränsen mellan att vara bra och att vara lite för bra.

Efter att ha plöjt mej igenom lite drygt halva boken, inser jag att budskapet gått fram. Kvinnan som skrivit boken vill förmedla hur hon själv förvandlats från att vara galen perfektionist till att vara just good enough. Perfektionismen verkar dock inte riktigt ha släppt taget om henne, eller hon om den, då boken känns som en enda lång predikan om hur hon nu blivit bäst på att vara good enough, i sann perfektionistisk anda.

Det är svårt att lära gamla hundar sitta, och i perfektionismfällan vill man ju för sitt liv inte fastna. För att undvika detta vidtar jag därför vissa åtgärder i mitt vardagliga liv, däribland skapande av enorma diskhögar och dammråttor så stora att de borde klassas som någon typ av större gnagare, till exempel bäver.

Det borde dock inte vara några problem, för på Ii blir man ödmjuk. Inte stressad, inte perfekt, utan bara ödmjuk. Det är snällt.