Vad är grejen med att se film som man vet att man egentligen inte vill se?
Det klassiska exemplet är Sophie's Choice. Man vet att man kommer gråta ögonen ur sej, och ändå kan man bara inte låta bli. Lite som att man ibland vill vältra sej i någon annans elände, bara för att få veta att man lever. Fundamentalt mystiskt på något sätt, don't you think?
Igår gjorde jag det igen. Och nej, jag såg inte Sophie's Choice. Det räcker banne mej med en gång.
Kan bero på min i nuläget till viss del vacklande psykiska hälsa, men filmatiseringen av Ormens Väg På Hälleberget visade sej vara ännu värre än boken. I min enfald trodde jag nog att boken skulle slå alla rekord, i sann "verkligheten är aldrig lika bra som din fantasi"- anda, men ack vad jag bedrog mej. Detta kan i och för sig bero på att min fantasiförmåga inte var fullt utvecklad när jag läste boken, där någon gång på det glada högstadiet..
Förstår att Janne Josefsson är bitter. Det hade jag också varit!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar