do you know the time?

Så var det det här med tiden igen. Jag hör min pappas röst i huvudet som skanderar; "Alla har 24 timmar på ett dygn", och "Ska man få någonting gjort så ska man göra det på morgonen".

Jag har fatalt misslyckats på två punkter i livet. Den ena är lokalsinne, och den andra är tidsuppfattning. En kombination som inte är att rekommendera. Resultat - Jag är sen och jag hittar inte.

Hur som helst. Tiden räcker inte till, och snart åker jag hem. Måste styra vissa saker innan, och så är det bara. Oavsett om jag hittar dit eller inte.

vad hände?

Vänta här nu. Det här måste alltså vara aprilväder med stort a. Igår låg jag i en solstol endast iförd bikini. Idag snöar det katter och hundar, för att uttrycka sej korrekt? Ursäkta mej, men det är för mycket till och med för människor utan reumatism eller annan skit. Jaa, för att uttrycka sej korrekt.

Hur som helst. Regnets förlovade land Brittiska öarna, närmare bestämt Nordirland, är bara tre veckor bort. Stockholm bara fyra veckor bort, och därefter befinner jag mej utan jag vet ordet av på Mallorca. Detta innebär i runda slängar sex, jaa jag sa sex, flygresor inom loppet av två veckor. Min föroreningskvot kommer vara fylld för resten av livet, och jag känner hur regnskogen dör i mina armar. Förlåt Kongo. Förlåt världen. Förlåt Matilda.

nunnor kan man inte lita på!

På väg hem från Italien inträffade något ytterst märkligt. Det närmade sej lunchtid, och vi bestämde oss att genast svänga av autostradan för att hitta ett bra lunchhak. Problemet var bara att tre tusen andra människor också vid samma tidpunkt tänkt exakt samma tanke. Detta resulterade i att vi fann oss själva tillsammans med de tre tusen andra människorna inne på världens minsta restaurang.

Jag valde att placera mej i ett hörn framför en dryckesautomat, för att där vakta den bärbara datorn som obönhörligt krävde laddning. In i restaurangen kommer ett dussin nunnor. Missförstå mej inte nu, jag har inget emot kvinnor av gud. För er som suttit i väntans tider efter en poäng, har väntat länge nog vid det här laget. Det roliga i kråksången var hur som helst att en av nunnorna tydligen inte fått tillräckligt med cola i klostret och valde på grund av detta att kasta sej mot dryckesautomaten. Jag flög som en vante med datorn i högsta hugg. Hon sa inte ens förlåt. Nunnor kan man inte lita på!

prego

Den glada nyheten är att jag spenderat helgen i Italien. Närmare bestämt i Camogli, eller liknande. Medelhavet var medelvarmt, vilket om man kommer från norrland, inte är speciellt kallt. Boviken har en tendens att aldrig ens komma upp i medelvarmt, vilket leder till domningar och övrigt lidande.

Mitt enda problem i nuläget är att vi ser ut att åka nästa helg också. Detta betyder att jag efter det bara har två "helger" på mej att göra viktiga inplanerade saker för tre helger! Mamma Mia, here I go again med tidsplaneringen. Snacka om I-landsproblem för övrigt. Man ska inte klaga. Även om livet är sjukt hårt ibland.

frågestund

Då var det dags för den obligatoriska bloggfrågestunden. Fråga vad ni vill, men ni kan ju se er i stjärnorna om att få svar.

Vad är uppe med att alla bloggare väljer att tro att folk på riktigt är intresserade av deras skostorlek/BMI/barndomstrauman?

Och för alla er som undrade. Nej, jag vet inte hur mycket mitt hår väger. Vilken besvikelse.

det är körigt för överheten

Nu är skidsäsongen över. På riktigt. Det känns som att förlora en vän, minst sagt. Vad jag nu ska ta mej till med min lediga tid är en fråga för överheten.

För övrigt valde värdfolket att anlända i natt kl 05.15 vilket, till och med för dem, är lite i överkant. Vars de håller till just nu, i skrivande stund, är likaså en fråga för överheten.

idag var dagen

Då det skulle ha skett. Anna le fou, skulle enligt de flesta ha varit en perfekt kandidat till att bege sej ut på okänt vatten. På slalomskidor. I 100 knyck. Med kläderna på.

Det blev rakt inget av, ta en titt på den här bilden så förstår ni varför.

Den var alltså fruktansvärt lång, och risken att bli fruktansvärt blöt var överhängande. Därav valde jag att avstå, med äran i behåll.

Fruktansvärt fegt, enligt vissa.

singulair, loratadin & seretide

Alltså producerar inte kroppen antihistamin? Tack jag vet, jag är en idiot.

Jag har nu befunnit mej i Veysonnaz i 105 dagar, och jag tror tametusan att jag varit förkyld 100 av dessa. Och är man inte förkyld, så får man hitta på något annat.

Pollensäsongen är här. Jag knarkar som aldrig förr, men det ser inte ut att hjälpa nämnvärt. Jag känner skulden som en tung sten på mina axlar, eftersom halva regnskogen förmodligen huggits ner på grund av min överdrivna näsduksförbrukning.

det är positivt med släkt

Min garderob är påfylld, mitt solbehov är för tillfället tillfredställt och lyckan är gjord.

Varför mina förfäder valde att bosätta sej i nordliga Sverige står höljt i dunkel. Särskilt när man inser att livet blir så mycket enklare när man inte behöver skotta sej ut i pissmörkret och frysa arslet av sej bara man sticker näsan utanför dörren. 6 månader om året! Tacka gudarna för vädret på kontinenten. De där jepparna som byggde Babels torn har jag dock både ett och två ord att byta med. Det här språket är enbart opraktiskt!

din dumma sill

Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler, den platsen heter Bo..liden? dit vill jag aldrig mer.

Fast ibland kan de ha roligt där också. För det finns faktiskt en bra sak med svensk april.

Jag kan lura dej vart jag vill.

onsdag - lilla lördag

Välkommen till suparkantonen Valais. Här handlar skolpjäsen om en liten pojke som inte kan sova på grund av hemska mardrömmar. När lillstackarn äntligen lyckats somna, väcks han brutalt på morgonkvisten av föräldrarna som kommer instaplandes från Pacha, byns vildaste bar/disco. (Just det Linnea, det var dit vi aldrig tog oss. Och såhär i efterhand, med alla korten på bordet och facit i hand, kan jag säga att det var nog lika bra det. Lita aldrig på the Crazy Mountain Man, osv.)

alltså så blåst!

Hon har hittat mannen i sitt liv. Han är 43 år, gift och lönnfet. Hon väljer att tända ljus i köket för att höja mysfaktorn. Lyckas med konststycket att tända eld på köket. Blir kickad från jobbet eftersom mannen i hennes liv också är hennes chef. Eftersom köket är sönderbränt blir hon också utslängd ur sin lägenhet, och drar med sej sina vänner i fallet. Sitter nu troligtvis på bussen på väg hem till Skellefteå, gråtandes, utan varken lägenhet eller mannen i sitt liv.

Det hela slutar med att jag inser att jag inte spenderat tillräckligt mycket tid på apberget för att ha kännedom om Skellefteås föredetta invånare. Jag skrattar fortfarande. Snacka om att göra en Fubbe. Har jag inte lärt mej någonting??

sommar och sol

Nu är sommaren här på riktigt. Solen skiner och fåglarna kvittrar, för att vara sådär extra klyschigt bildlig.

Lekstugan är byggd efter många om och men, och halva gården är uppgrävd. Jag hade känslan av arbetsläger typ Birkenau när jag stod där med min hacka, men jag kan inte förneka att lite roligt var det nog ändå. Jag är tydligen en sån där människa som gillar att plantera skog och gräva mej en meter ner i marken med en hacka. Så har det i alla fall visat sej. Blåmärken överallt, och nu fattas bara myggbetten för att det ska kännas som sommar på riktigt.

I morgon bär det av till St Sulpice. Fridens Frikadeller, som mamma skulle ha sagt.

då var det gjort

Det kommer aldrig mer bli som förut. Jag har tagit steget och är nu en ny mognare människa. Förhoppningsvis i alla fall.

Jag har skickat ansökan till universitetet!

Med reservation för att jag har en tendens att ändra mej efter två dagar när det kommer till studier, har jag nu bestämt mej och vet vars jag kommer sitta och plugga arslet av mej om några månader. Det kommer bli kanon!

äktenskapsproblem?

Helen besökte tandläkeren i fredags. Hon kom hem med en ny lagning och ett stort blåmärke på kinden. Blåmärket har skapat problem för stackars Roger som nu allt oftare misstänks för hustrumisshandel. Faktiskt så till den milda grad att folk väljer att komma fram till mej och fråga hur det egentligen står till hemma hos familjen Pannell. Pekulärt om något. Jag svarade att de faktiskt inte sovit i samma säng på flera veckor. Detta dock framförallt på grund av Rogers starka ogillande av den nya tempurmadrassen, men i alla fall.

goda nyheter

Eller kanske framförallt en god nyhet. Min internetbank hatar mej inte längre, och som en direkt konsekvens av detta har mitt Skypekonto nu äntligen fyllts på.

No man is an island, men utan pengar på Skypen är det baskemej inte långt borta.

begåvad som få

Det visade sej att jag, helt otippat, gick och slog halva Veysonnaz på fingrarna i biljard. Inte dåligt. I alla fall inte med tanke på att jag fick leta den vita bollen (kulan?) i åtskilliga minuter innan jag hittade den på fel sida av bordet.

För övrigt pratade jag franska som aldrig förr. Alltid kan man lura någon.

våga vägra vårdcentralen

Sa en vis man en gång. Han hette för övrigt Håkan, och även om man inte kan tro det så lever han fortfarande. I allra högsta grad.

Allt jag behövde var tydligen lite linser. Och då snackar vi sådana som man äter.

tack för en trevlig "helg"

Somliga väljer att lämna skeppet. Jag blir alltså ensam kvar, fast det ska nog gå bra det också.

Hejdå Linnéa! Tärnafjällen kommer att kännas så sjukt små vill jag lova. Ingen tårta där inte.

Jag har för övrigt köpt nya skidsockar, efter att mina älskade gamla Salomon gjort sitt. Nu är jag superfancy och kör på Falke i stället. Känns fantastiskt bra att betala för ett litet märke.

1000apor

Jag vet att min mamma tycker att bara onda människor skrattar åt andra människor, att IDOL är förnedrings-TV, och att 1000apor är höjden av mobbning. Men jag måste ändå tacka Alex Schulman för brilljanta inslag i bloggen. Förlåt mamma.

Alex svarar på frågor ställda till Blondinbella.

Har du något bra tips om hur man får bort sötsuget?- Ät något sött. Typ godis eller choklad.

Jag dör.

språket, språket

Att sätta upp en markis är tydligen inte det lättaste. Detta trots att man har till yrke att sätta upp just markiser. Två italienare jobbade i två timmar, innan de valde att knacka på dörren och säga att det fanns ett problem och att de återkommer om några timmar. Trots den undermåliga franskan med grov italiensk brytning lyckades jag till min stora förvåning förstå detta.

Efter några timmar, som visade sej vara ganska många timmar, kom de två byggarna tillbaka. De började nu borra diverse hål runt om i fasaden. Jag kände paniken, eftersom husfolket valde att befinna sej i Chamonix. Kände att något måste göras. Samlade mod till mej och gick och frågade, på bästa franska, vad som stod på. Jag tror att han sa lika många; "eeh.. hur säger man?" som jag sa; "eeh.. va? kan du upprepa det där?". Jag är grymt besviken på min fransklärare, då ord som bjälke och isolering ännu inte finns att hitta i mitt vokabulär.

Hur som helst. Det blev ingen markis. Kanske var lika bra det. Många hål i fasaden fick vi dock.

våren är här

Kommer man från norra delen av det långa landet Sverige är det snudd på religion att uppskatta solen. Att jag hoppar högt varje morgon när jag öppnar fönsterluckorna och ser att det inte är ett moln på himlen, visar Schweizarna ingen förståelse för. Det börjar spridas rykten om att jag är tokig, vilket kanske till största delen beror på min lilla utflykt med pulkan igår, men i alla fall.

Dagen innan säsongsavslutningen är det tradition att åka skidor i en ränna med vatten. Det är bara de galnaste som ställer upp på detta, då det krävs ordentlig fart för att inte sjunka. Sjunker man blir det pekulärt, eftersom hela byn står och tittar på. Eftersom jag nu blivit utsedd till Veysonnaz nygalnaste människa, är jag tydligen snudd på tvungen att ställa upp. Jag ska göra mitt bästa för att återställa lugnet och återta min plats som rädd svensk. Om jag inte lyckas kommer jag bli blöt och utskrattad. Jag uppskattar inte att vara blöt och utskrattad.

alltså... hon är från sverige

Eftersom jag, efter noggrant övervägande, lämnat pjäxorna hemma, stod jag plötsligt inför ett problem. Uppgiften var att ta sej nedför halva skidbacken till ett litet hus, ett så kallat mayen, för att där avnjuta raclette i trevligt sällskap. Att börja promenera nedför pisten kändes aldrig som ett alternativ, då den är över en kilometer lång och i nuläget hyfsat isig. I stället kom jag på den briljanta idén att åka pulka ner. Varför inte? tänkte jag. Du gör det inte! tänkte Helen. Varför får jag inte? tänkte Roger.

Hursomhelst. Efter starka påtryckningar från Helen blev jag iklädd ett ryggskydd, och sedan bar det av. Farten jag lyckades komma upp i var mycket imponerande. Faktiskt imponerande så till den milda grad att det var omöjligt att få stopp på ekipaget. Det slutade i ett moln av snö, och pulkan fick sej en egen liten utflykt. Det tog en kvart och en Roger innan jag fick den tillbaka i min ägo.

Sammanfattningsvis. Jag överlevde, racletten var god, och förklaringen till alla de som undrade vad i hela fridans dagar jag höll på med blev; eeh... alltså... hon är från Sverige.

tametusan

De gick och vann! Jag ser fram emot statyn av Nicklas Dahlberg på torget.

ajaj

När man ska åka tårtan är det helt klart en fördel att andas lugnt. Att däremot åka under tidspress är inte att rekommendera. Petite cabine avance, not so much. Att de övre makterna alltid ska vara emot en när man har tidsbrist.

Dessutom valde ju vissa att ha blivit otroligt bra skidåkare, vilket gjorde att jag var tvungen att anstränga mej ordentligt. Resultat - Aaooutch, mina ben!

jag lever, i allra högsta grad

Nu händer det igen. Tiden springer ifrån mej. Vars tar dagarna vägen? Jag känner paniken inför att bli äldre, för det sägs ju att tiden går fortare och fortare med åren.

Hur som helst. Denna tidsrusning gör att jag omedvetet försummat bloggen och ni där hemma som förväntat er ett mail eller kanske till och med ett telefonsamtal. För detta ber jag så hemskt mycket om ursäkt, och jag ska genast försöka bättra mej. Men jag lever, så oroa er inte.

För övrigt vann operakvinnan melodifestivalen, vilket innebar total chock för alla förutom spelbolagen. Jag har aldrig varit så oengagerad i melodifestivalen förut. Tror att man tappar känslan lite när man är i utlandet. Såg finalen i dag på förmiddagen, men blondinbella hade lyckats skvallra om resultatet, så det var inte överspännande direkt. Men La Voix är säkert tillräckligt konstigt för att slå i Eurovision. Kanske.

tack

Somliga skriver brev, skickar nyponsoppa, tappar snören och gråter glädjetårar. Andra vill att somliga ska veta att de är uppskattade.

det bådar inte gott

Jag hör ett oroväckande klickande när jag sväljer. Om jag blir förkyld igen, så kommer jag ta mina samlade besparingar och snabbast möjligt bege mej till Alligro för att inhandla ett nytt immunförsvar.

känn ingen sorg

Jag kom just på att det snart bara är två månader tills jag måste lämna Jill för att bege mej till Nordirland, och därefter Svedala. Paniken sprider sej. Det kommer rakt inte att fungera!

jobb, någon?

I dessa lågkonjunkturens tider, ska jag nu ställa en fråga som säkert kan glädja någon.

Är du arbetslös och känner att du vill ha ett jobb från och med juni?

Överta min plats i alperna, och möt den schweiziska kulturen med en twist av northern irish accent. Ta hand om tre små barn som kan allt förutom att äta, och lev livets glada dagar i Veysonnaz. Det enda du har att förlora är din engelska dialekt, eftersom den på ett mirakulöst sätt kommer bli ack så mycket mer irländsk än du någonsin kunnat tro.

Själv ska jag hem och slita i skogen, vartefter mitt slitande kommer att utföras på annan ort, troligtvis Linköping. Vilse i Ryd och faddrar och nolle-p. Det är inte ens min disk, osv. Jag längtar redan!

nutida sjukdomshistoria

Hur vet man när ett barn är för sjukt?

Stackars Edmund har fått dunderförkylningen Orvar, och han är verkligen helt utslagen. Det rinner gröna vätskor med intressant konsistens ur alla kroppsöppningar. Det som gjorde mej mest orolig var den gröna slem som valde att pretty much spruta ur den stackars ungens ögon.

Idag funderade jag seriöst på att ringa 112 när han, som knappt kan säga sitt namn, valde att utbrista; Me too hick!

Sedan kom jag på att jag inte visste vad Schweiz motsvarighet till 112 hade för nummer, så det blev ju som tur var rent inget av. Tacka gudarna för det.

hej alla glada!

Som säkert hatar mej nu, eftersom min uppdatering under den senaste tiden lämnat mycket övrigt att önska.

De goda nyheterna är;

1. Mamma har varit här, och det var sjukt trevligt.

2. Vi hade the best time hos Anita och Lennart.

3. Vädret var inte överjävligt... Hela tiden.

4. Som en direkt konsekvens av vädret (se punkt 3.) är mammas knän lyckliga som räkor och håller henne fortfarande rättuppstående.

De dåliga nyheterna är;

1. Jag är förkyld till tänderna. Det nyvunna immunförsvaret visade sej vara inbillat. Vilken besvikelse.

2. Det är snöstorm. Norrland har tydligen lyckats dra nitlotten i sportlovsveckolotteriet, när det kommer till vädret i Valais. Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall. Pessimistkonsulten, ftw.

love

Mamma kommer på måndag, och jag ser Borat och skrattar högt för mej själv. Livet är på topp!

då står vi här igen

Inför ett vägval. På grund av bristande initiativförmåga kommer jag inte att bege mej ut på några vildare äventyr under morgondagen, då jag varit alltför förslappad för att arrangera en sådan utflykt.

Jag kommer istället att hänge mej åt turistkrig, ännu en gång. Det ryktas att man får gå före i köerna om man bär utklädnad. Men svaret är nej, jag kommer aldrig mer att synas bland folk i grön fat suit och skägg.

Valmöjligheterna är alltså följande.

1. Leka självplågare, stiga upp i ottan (8.00) och därefter inte behöva använda det tunga artilleriet i krigsföringen.
2. Njuta av livet, stiga upp när det faller mej in, och sedan ringa in halva luftwaffe som förstärkning.

Valet är redan gjort. Sömn är sjukt väsentligt, och dessutom en väldigt underskattad form av njutning. I alla fall om tidpunkten är den rätta. Morgondagen kommer därför troligen bli ihågkommen som dagen D. Skicka fram kanonmaten bara.

what are you born to do?

best at everything

you are the social person who make usefull contacts. you introduce important people to influencial people and always reap some sort of reward as a result...but you dont enjoy the spotlight as much. you prefer to stay in the back as there is more room to strech and you like the feeling that you are the one with the power and most of the time that is true... you will do well in almost any field you know how to flater without being to obivous and you can make just about anyone like you

Alltså alla dessa tester. Jag blev för övrigt världens fulaste hund.

carnaval

Det roliga är att jag är medellängd. Eller i alla fall om jag varit en centimeter längre. Utkländnadskosymer är tydligen inte gjorda för kvinnor en centimeter under medellängd. Resultat - Jag ser otroligt tjock ut, och jag ser inte alls ut, eftersom hatten trillar ner över ögonen hela tiden.

Det jag ska föreställa är i alla fall någon typ av irländskt sagoväsen. De är gröna små varelser med skägg. Om man hittar en sådan någonstans i de irländska skogarna ska man genast tvinga den lille saten att leda en till hans gömma med guld. Chansen att det någonsin ska hända är väl ungefär lika med att hitta skatten vid regnbågens slut, men i alla fall.



Hur som helst. De kallas för leprechauns, och jag kommer bli sjukt söt i skägg.

lost in translation

Idag valde en av familjens vänner att fråga, på bästa franska, om jag tyckte att livet som au pair var hårt. Jag svarade, på bästa franska, att jaa livet är sjukt hårt, jag är nästan död. Detta leder till att Helen på något sätt missuppfattar situationen och tror att jag på fullt allvar menar att livet är hårt.

Idag har jag alltså sovit till kl 09.50, då jag vaknade av mej själv hela tio minuter innan väckarklockan. Efter det åt jag frukost och gav mej ut i backarna där jag slogs med de holländska turisterna i två timmar. Sedan slog jag mej ner i sn solstol och åt lunch. Jag blev kvar i tre timmar. Efter att jag pallrat mej upp ur den otroligt sköna solstolen med reklam för Ovomaltinechokladen, åkte jag ytterligare några åk vartefter jag åter begav mej till solstolen, köpte en twix och blev kvar i ytterligare en timme. Sedan kände jag att jag fått nog av skidåkning for one day, och åkte hem.


















Livet som au pair är hårt. Särskilt dagar som denna.

janne, vi måste ta ett snack du och jag

Jag är fortfarande på väg till Jerusalem. Börjar bli mer och mer övertygad om att jag aldrig kommer att komma fram.

åter på banan

Jag har inte åkt skidor utan barn på 10 dagar. Desperate, enligt Roger. Ganska skönt, enligt mej. Nu är jag sjukt sugen på att ge mej ut i backarna igen, och hela morgondagen ska vigas åt att slåss med turisterna. Det kommer bli kanon!

För övrigt så valde Veysonnaz snällaste skidlärare idag att kläcka ur sej; Anna, you are starting to behave like a local. Vilket tydligen är den finaste komplimangen man kan få. I alla fall i en skidbacke.

my munchkin

Så himla söt. Kramgoaste ungen i världen.